Hanna Hollender

jag mår inte riktigt bra. jag känner det inombords. en stor klump av något som gör ont, svider, gör mig riktigt jädra gråtfärdig. är så trött, så vidrigt trött. jag sover inte för lite. det är skiten som gör mig trött. alltid sträva efter det där målet som mamma höjt med 2. egentligen vill jag ju inte det. men jag vill inte heller bli kvar hemma p.g.a. målet. jag hatar det där målet mest av allt. men jag plågas hellre till jag når det. ni får kalla mig exakt vad ni vill. att jag är sjuk, rent av dum eller vad tusan som helst. jag säger bara tre ord och det är "ni vet inte". 

ni vet inte. det är inte många som förstår det där. ingen verkar vilja förstå heller. det kan jag fatta. jag vill inte att mina kompisar/barn/familj ska går runt och försvinna mer och mer. vill självklart inte det. vill bara göra allt jag kan för att stoppa det. men det är svårt. det är svårt att säga till ngn som avskyr sin kropp att de duger precis som det är. jag blir glad för stunden när folk säger så till mig. 

när jag befinner mig i en sån här svacka kommer jag ihåg allt skit folk sagt också. idag t ex på bussen så satt jag i baklängessätena. en bit längre bak satt två killar och snackade. jag iakttar dem lite vaksamt. de båda kollar på mig. bara för ett ögonblick. då tänker jag på den där gången en jävla idiotkepskille och hans kompis satt på bussen. idiotkepskillen pekade på mig, viskade ngt till sin kompis. de båda satt och glodde och skrattade åt mig och jag ville bara dö. kröp ihop i sätet. kände mig som ngt slags fult objekt folk tittade och pekade på. kmr ihåg en kille som fick med sig hela sin syskonskara och kallade mig för äckel! han kunde titta på mig, säga till sina kompisar "titta, där är äcklet!". en annan sa "tjockis", en annan försökte putta in sin kompis i mig som fick panik. 

åh jag hatar att känna mig såhär.. som en.. en.. MARTYR. ältaältaälta. men det är inte lätt när det är svårt. som man säger. 

men ibland ler jag för mig själv ändå. då kommer minnet av alla underbara runt omkring mig som sket i de där idioterna, som fick mig att må bra mitt i all skit. 

minns med ett skratt när jag nyss flyttat till denna jädra ö upp på bänkåsvägen. det var sommarkväll, min granne och några fler snälla på gatan var ute. jag cyklade runt barfota på min lilla cykel. var 10 år då. plötsligt så får jag bara lust att stoppa fötterna i hjulet för att se vad som händer sen. självklart gör jag också det. det tar tvärstopp och en grym smärta ilar från fötterna och uppåt. haha dumma unge! började snorgråta såklart. pappa kom utspringande och bar in mig i sin famn. min granne sa något i stil med "SHIT vad hemskt!" när jag föll framlänges. efter det blev han och jag goda vänner. många trodde vi var tillsammans. detta med att ha kompisar i motsatt kön har varit väldigt laddat tydligen.

när jag säger till vissa att "idag ska jag fika med martin (min bästa killkompis)" så får jag väldigt menande blickar och frågor som "jahaja, vad säger fredde om det då?". jadu. vad ska han säga? han kan inte säga så mycket. för han VET hur mkt martin betyder för mig, vilken bra vän han är och hur jag ser honom. fredde vet också att det är fredde jag älskar. han litar på mig. 

jag bangar inte för nya vänner, tjejer och killar är inbjudna i mitt liv. som vänner. och det funkar så jädra bra. nu ska jag nog ta mig ett bad. måste tänka lite. synd att man inte har ngn musik bara. får duscha istället. kanske göra en hårinpackning. krypa ur den här svarta byxdressen. den är skön. lite jobbig bara. man måste knäppa upp en del knappar när man ska på toa. 

jag längtar till helgen. den kommer bli skitkul! :)